I soffan framför mig sitter en ledsen treåring. Kinderna är röda och smetiga av tårar och snor. Han gråter inte längre. Men allvaret finns kvar. Den vänstra handen håller han stilla och upplyft med tummen liksom avskild och pekandes uppåt. Ungefär som om han gör en "tummen upp". Nu är det inte en gest för att visa att allt är OK, för längst ut på tummen sitter en förvuxen och svårpålagd plåsterlapp. Alltför stor för en treårings tumme. Och alltför stor för ett ynka litet skrapsår.
Men plåstret får sitta där det sitter. Mest som tröst. För att stilla skriken och gråten.
Föga hjälper den vuxnes försäkran att "det är ju...inget..", ...när det för barnet ändå är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar