Ett kornfält…fyllt av gyllene drömmar.

Jag befinner mig i mitt pojkrum. Det är tidig sensommarmorgon. Jag hänger med armbågarna mot fönsterbrättet. Längre bort, utanför fönstret, vajar det mogna kornfältet. Det lyser av guld i motljuset.
Jag är förälskad.
En tidig ungdomsförälskelse, en sådan som jag anar väl blir…ingenting...men som ändå...just nu... är vacker och därför så…värdefull.
Jag tänker mig en vacker framtid. En värld som står öppen. Är varm. Där allt är möjligt. Och inget omöjligt.
Jag väljer att tro.
Tillika att förbli lycklig.
--
--

--
-- 

--

Det är när jag öppnar ögonen som jag förstår att jag blott har levt...för en stund...i en svunnen tid.

Det är så det går till, när inget blir allt.

En skillnad, även om den är mindre än hårfin, "ingenting alls", är även den en skillnad.
Den kanske inte ens märks. Uppfyller alla kriterier på att vara..just inget.
Men låt tiden gå, något som också är "ingenting alls", så förändras allt det som var "inget", utan att det märks och helt apropå, till att bli "allt".

Våg efter våg.

Jag sitter vid havet. Vågor rullar sakta in och slås sönder mot stranden.
Jag sitter ensam. Säger inget. Gör inget.
Jag låter tiden bestämmas av vågornas lugna rytm.

När jag sitter så här och när jag inget förväntar mig, så kan det kännas som om havet talar. Inte med ord. Men som om det berättar ändå. Om allt…eller inget. Det väcker i alla fall drömmar och idéer. Ger mig lösningar på bekymmer och problem.
Idag bedyrar mig havet, i våg efter våg, att det bästa är att jag ger mig till tåls.

 

Jag behöver ingenting.

"Jag behöver ingenting.", kommer jag på mig med att säga.
Plötsligt slår det mig att vad jag ber om, är att få stanna där inget finns. Med ord ber jag om att få stanna en stund där tiden får stå stilla.
Jag vill sitta stilla i pausen mellan det som upphör och det som börjar. Där tanken hinner ifatt och där krafter samlas.
Behövlig vila får jag ju först nu, då jag inget mer behöver.

En sten har fallit från mitt bröst.

Det är väl inget, säger någon.
Ingenting, en annan.
Nåja, något, tycker andra.
För mig har en sten fallit från mitt bröst.
Leksand har äntligen fått fart under skridskorna.

Inget kan försvinna, om det inte finns...

..och inget kan finnas, om det samtidigt inte kan försvinna.
För vad vore närhet utan avstånd..?
Eller en sol om inte regnet fanns..?
Kan något vinnas, om det samtidigt inte kan förloras..?
Eller som i den här vackra sången..man saknar inget förrän det inte längre finns..inte ens solen förrän det snöar…eller sitt hem förrän man är långt borta…
Inte en kärlek förrän den flugit sin kos.
Inget finns som inte kan försvinna. Och inget kan försvinna om det inte finns.

Politiskt inlägg.

Vill man skriva om ingenting, så slår det mig att svensk politik och svenska politiker nog vore ett lämpligt ämne.

Ska någon eller några av de här verkligen kunna styra vårat land…?

Väck mig, om du törs...

Inget, ingenting, är väl så spännande, och så befriande, som att få kasta sig rakt in i något som man inte vet något om. Att få upptäcka att där man ingenting vet om någonting och där man inget förväntar sig...där..precis där.. finns allting…allt det som man inte ens visste att man alltid sökt..
Bara en dröm…?
Ja kanske.
Väck i så fall mig, om du törs, när jag blir för gammal…och när allt ändå snart är över..

..dit, där jag inget vet om vad som väntar.

Tanken skrämmer först, men jag inser att det är så min resa tillslut måste fortsätta. Över vida och djupa vatten. Till dit, där hav och himmel möts. Till dit, där jag inget vet om vad som väntar.