Hemtamt.

Jag läser om snöoväder som drar in över Sverige. Ett minne poppar upp som från ingenstans.

Det handlar om en tågresa från ett snöfritt men regnigt Göteborg till Borlänge en vinter en gång för länge sen.

I höjd med Ställdalen blir jag plötsligt medveten om vintern utanför tågkupén. Jag ser knappt något på andra sidan fönstret. Anar bara kylan och vintern utanför. Glaset har frostrosor i hörnen. Snöröken virvlar som iskalla spöken i mörkret. Men det som jag framförallt minns är ljudet när tåget rullar rytmiskt över skarvarna på rälsen. Det låter annorlunda. Dovare. Det är förstås snön. Den djupa. Och litet vildare. Den som bara finns, där vinter är vinter. Dunk-dunk låter det. Utan det vanliga skramlet. Mjukt och liksom smygande. Som vore tåget draget av ett lodjur med mjuka och breda tassar. När tåget stannar i Ställdalen kliver en ensam väntande och tågbytande kvinna på. Hon är ordentligt påklädd. Det ångar om kappan när hon kliver in i värmen. När hon frågar om platsen bredvid klingar dalmålet. Jag ryser. Men drar samtidigt en suck av behagfullt igenkännande. Här är det visst vinter. Riktig vinter. Och så pratar folk, så att man begriper.

Det känns hemtamt. Skönt hemtamt.