I natt skall den Djävulen döden dö!

Innan jag låser upp den illa medfarna plåtdörren, så sparkar jag hårt några gånger i plåten. Hela dörren vibrerar och det ekar mellan de drypande murväggarna. Rysande, ovillig, för att inte säga helt utan lust, så öppnar jag ändå dörren tillslut. Först bara litet grand på glänt innan jag, föregånget av ett djupt andetag, sliter upp den på vid gavel och bligar, utan att andas, in i mörkret.

Det väller en obestämd lukt av instängdhet, kalla det gärna fångenskap, emot mig med luftdraget. Som om också självaste luften, inte vill annat än ut därifrån. Den är tät, luften. Av stank och ångor av dödligt gift.

När vibrationerna från dörren stillas, hör jag det genast. Det som inte längre borde finnas. Prasslet. Någonstans bland bråten i mörkret.

Kanske är det en omedveten och ofrivillig påverkan från det ångande giftet, eller kanske bara ren och pur inbillning. Men nog tycker jag att jag är observerad. Ovanifrån. Av något som bidar sin tid. Som väntar på det rätta ögonlicket att sarga min kropp med klor och vassa tänder.

Något lever där inne i mörkret. Något fett och ludet. En lurvig best som står emot både gift och listiga fällor. 

Fantasin löper amok. Jag ser ett odjur, förgiftat, rabiat, galen av längtan efter frihet, som väntar med spända muskler på att göra ett sista desperat språng.

Håret reser sig på både armar och i nacken. Som känner jag dess nakna, iskalla svans kittla min blottlagda hals. Jag ryser och drar med en kraftig smäll igen dörren, låser med dubbla slag och står sedan med ryggen lutad mot den kalla plåten, flämtande efter luft, frisk luft, innan jag med bestämda steg går därifrån för att söka på råd.

Nu får det jävlar i mej vara nog.

Förbannade slibbiga best. I natt ska den Djävulen döden dö.

(Fortsättning lär följa...)