bara med mitt

Tystnad är väl ingenting. Där finns väl inget. Inga ljud. Ingenting.
Tills jag lyssnar. Ändå. Efter något.
Jag vet väl först inte efter vad, men anar att jag bara väntar på något som visar att jag finns. Mitt i alltihop. Trots allt. 

Och där är ju ljuden. De svaga. Men som känns igen. Och som visar att annat också finns. Där utanför.

Jodå, jag sitter allt kvar mitt i allt det andra. Fortfarande.

Jag suckar. Av obestämd lättnad. Kanske.

Och fortsätter sedan, som om inget har hänt, bara med mitt.