Jag är nöjd med det. Och behöver heller inget mer.

Det är en solig söndag i slutet av mars. En vacker morgon full av varma löften. En hel timme har redan tagits ifrån mig. Blev bara borta. Är inte ens svunnen tid. Inget alls. Men finns, måste väl finnas, trots att den aldrig funnits. Var finns den i så fall nu? Det sägs ju att den kommer tillbaka någon gång i höst.
Den svävar väl lätt och flyktig som en fjäder omkring någonstans i det eviga mörkret, där ljuset bara är små ljusblänk långt bort i fjärran. I en rymd som ingen egentligen vet något om. Ett ofattbart inget.
Kanske är alla timmar bara samma enda timme. En som bara kommer tillbaka. Om och om igen.
Jag har inget svar. Inget alls.
Här är det i alla fall fortfarande bara samma soliga söndag. Lika full av varma löften. Och ännu lika vacker. Det är ändå just bara det som har något av vikt och värde.
Jag är nöjd med det. Och behöver heller inget mer.

Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.

Jag ligger på rygg, utsträckt på en bänk vid en rastplats längs vägen, tomt seende rakt upp i det blå. Ser på inget.

En pilgrimsfalk gör sig fri från ingenstans. Svävar. Ryttlar. Ger ifrån sig ett skri.

I buskar och i snåren bakom tystnar sparvar och koltrastar. Det är som en båge som spänns. Som om inget andas. Allt annat bara försvinner. I inget.

Mimosan står bara obekymrat gul och grann, men blind, bredvid. Som om inget har hänt.

Det är bara ett kort ögonblick under en helt vanlig dag i mitten av mars. Inget annat.

Falken försvinner bakom en kulle och syns inte längre. Hörs inte heller. I buskarna vaknar sparvarna. Själv sluter jag ögonen. Märker att vinden är kall.
Jag drömmer mig bort. Försvinner väl. Jag också. För en stund. Det är lugnt.

Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.

Haiku.

I mars, istappar,

förvandlas till vårtecken,

när droppar faller.