Existens. (En mininovell i fyra meningar av Björn Solum)

Det skymmer redan och i viken ligger vattenytan blank, och stilla. 

     Bleken bryts oanat av en cirkelformad, tyst vågrörelse, som knappt hinner sprida sig över vattnet innan den klingar av och försvinner och sjön åter ligger lika orörd. Som om inget, ingenting, skulle ha berörts eller ens ägt rum.

     Något…eller någon…har av pur nyfikenhet utmanat risken...att röja sin förborgade närvaro.

© Björn Solum 2018

Ett simpelt löv - inget märkvärdigt alls.

Ett simpelt löv faller gulnat och dött till marken om hösten, Det återvänder ur samma jord, framspringer ur samma träd och i samma skepnad, föds på nytt, när vårsolen värmer. 

Vi tar det för givet, som vore det inget märkvärdigt alls. Ingenting. 

Nog vore det väl märkligt om inte allt levande, så även människan, på samma vis, har evigt liv.

Tankar en morgon i april

”Jag tänker att kanske är allt, allt det som verkar så givet, så verkligt, i själva verket inget annat än en dröm, en saga som jag själv berättar, utan ord, men i bilder, där det enda riktigt verkliga är blott mörker och tystnad, ett tomt ingenting, där det enda som möjligtvis finns, är något osynligt och ofattbart gåtfullt…något som gör att inget kan finnas som begränsar och att allt, precis allt, därför är möjligt. 
Hur ska jag veta?
Det enda jag vet är att ingen egentligen vet. Ingenting. 
Inte på riktigt.”
© Björn Solum

Brand

En brand har rasat. Den är över nu.
Sot och aska täcker min lustgård.
Bland kullar och dungar är allt tyst, grått, öde…som vore allt…dött.
En ensam sparv med svedda vingar tar likväl plats bland kala grenar.
Ur dess strupe ljuder sturska toner.
Som om inget, ingenting, skulle ha hänt.

© Björn Solum