Evigt minne.

Ett ögonkast. Längre än brukligt. Annat stannar. Stunden är kort, kort som vilan mellan två hjärtslag. Försvinner när livet runt om åter får fart. Annat får fortsätta.
Ingen annan tycks veta, än mindre förstå, att två själar just har mötts.
Dig skall jag för alltid komma ihåg.

När dagen gryr.

En dag blir sällan mer än bara en vanlig dag, en vardag, inget att lägga märke till. Något som så småningom bara försvinner. Så känns det ibland.
Men just nu sitter jag i nattmörkret, väntande, på en ny dag. På en sådan som spricker fram, och sätter fart, när solen vinner höjd. Utanför mitt fönster är fåglarna igång. De anar väl redan dagen. Grannarna, en efter en, börjar också vakna. Det hörs på ljuden som briserar som fyrverkeripjäser i det annars så tysta. På radion spelas en vacker sång. En sån som får mig att tänka efter.
Idag skall jag glädjas med dagen. Den nya.

När jag sluter mina ögon...

...finns det bara där. Det som jag drömmer om.
Allt det vackra. Allt det sköna. Allt det rika.
Det som syns så tydligt, när allt annat stängs ute och får bli inget som bryr.
Där finns molnen, de vita och mjuka, de som syns så tydligt när himlen är ren och blå.
Där finns träden. De som växer höga och gröna. Stolta.
Blommorna. De röda, de blå, de vita.
Alla färger som finns.
Där finns vänskap. Omtanke. Leenden. Skratt. Lycka.
Det är en wonderful world.

Är det som jag kallar för inget egentligen det som bara försvinner därför att allt passerar för fort? Det som jag därför säger "inte finns"? Det som gömmer sig i pausen mellan ögonblicken?
Det som bara syns, när jag stannar?

Vindil.

En vindil, en sån som växer ur inget, och hastigt försvinner, som ändå hinner röra om i ditt hår, väcka en tanke, rent av ett vackert minne.
En vindil, bara en enkel vindil, jag ville jag vore.

Hettans ljud.

Jag upptäcker att även hettan har ett ljud.
Knarret från tusenden av syrsor.

Tropikfläkt.

Någon har ställt om tropikfläkten så att bladen går åt fel håll.
Upptäckes.
Åtgärdas.
Det känns redan bättre.

Förmiddag.

En regning söndagsförmiddag i Grängesberg. Finns det något lugnare...?

En stilla stund vid sjön.

Ett löv kommer drivande med strömmen invid strandkanten. Ett annat har sedan länge sjunkit till botten, begravs nu sakta i sanden. Mitt i stiltjen inne i viken vakar en kvällspigg abborre, blottar trygg sin närvaro, trots faran från hungriga måsar. Ovanför mig, bland grenarna i björken, gömd bland friska löv, sjunger en ensam domherre. Små vågor skvalpar ohörbart mot stranden och bottnen skimrar så vackert i nersilat ljus.

Nere vid sjön, där är det gott att vara.

Vimpeln

Det är bara en väderblekt vimpel, oansenlig och luggsliten, rent av trasig och ful. Den har väl varit röd och vacker en gång, den som allt annat. Kvar är nu bara spåren, ärren, efter alla slag från vinden. Den sitter fastsurrad högt uppe i toppen av en mast. Det är inget märkvärdigt alls. Men just här och just nu, utan något förmer, bara för att den finns, så berättar den sin historia om hårda vindar från öst och från väst, kalla ifrån nord och heta från syd, om tunga vågor som slagit mot klipporna och långsamt slipat berget ner till korn efter korn, om ett upproriskt hav, om draman till sjöss, om regnet som föll och om en brännande sol och torka och brinnande törst. Den berättar, ens utan att veta, mer än tusenvis av ord. Den finns bara, och blottar sin hemlighet för den som har tid, och försåvisst lust, att stanna upp en stund. Och låta bilderna, de som annars bara far förbi och blir till inget som man längre minns, få fylla de väldiga salar av tomrum och hunger som annars bara blir över i en tidlös själ.

Vandraren.



Jag är fri att vandra.

För en stund. För en timme.

Eller för två.

Fri att tänka. Klart och redigt.

Eller helt utan mål.

Fri att följa en hägring

Om jag vill.

Och jag får.

Jag vandrar.

Det är allt.

För en timme, eller två.

Vem vet...egentligen något mer?

Det är lördag den 9 april 2011. Det är 71 år sedan som Tyskland invaderade Norge. Min far var i strid. Besköts för att dödas. Sköt själv för att döda. Anföll. Flydde. Räddades. Det var från början bara en helt vanlig dag. Precis som idag. Ingen visste. Och ingen vet. Mer än att dagen hade, och har, en början. Och ett slut.

Vem vet...egentligen något mer?

Jag är nöjd med det. Och behöver heller inget mer.

Det är en solig söndag i slutet av mars. En vacker morgon full av varma löften. En hel timme har redan tagits ifrån mig. Blev bara borta. Är inte ens svunnen tid. Inget alls. Men finns, måste väl finnas, trots att den aldrig funnits. Var finns den i så fall nu? Det sägs ju att den kommer tillbaka någon gång i höst.
Den svävar väl lätt och flyktig som en fjäder omkring någonstans i det eviga mörkret, där ljuset bara är små ljusblänk långt bort i fjärran. I en rymd som ingen egentligen vet något om. Ett ofattbart inget.
Kanske är alla timmar bara samma enda timme. En som bara kommer tillbaka. Om och om igen.
Jag har inget svar. Inget alls.
Här är det i alla fall fortfarande bara samma soliga söndag. Lika full av varma löften. Och ännu lika vacker. Det är ändå just bara det som har något av vikt och värde.
Jag är nöjd med det. Och behöver heller inget mer.

Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.

Jag ligger på rygg, utsträckt på en bänk vid en rastplats längs vägen, tomt seende rakt upp i det blå. Ser på inget.

En pilgrimsfalk gör sig fri från ingenstans. Svävar. Ryttlar. Ger ifrån sig ett skri.

I buskar och i snåren bakom tystnar sparvar och koltrastar. Det är som en båge som spänns. Som om inget andas. Allt annat bara försvinner. I inget.

Mimosan står bara obekymrat gul och grann, men blind, bredvid. Som om inget har hänt.

Det är bara ett kort ögonblick under en helt vanlig dag i mitten av mars. Inget annat.

Falken försvinner bakom en kulle och syns inte längre. Hörs inte heller. I buskarna vaknar sparvarna. Själv sluter jag ögonen. Märker att vinden är kall.
Jag drömmer mig bort. Försvinner väl. Jag också. För en stund. Det är lugnt.

Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.

Haiku.

I mars, istappar,

förvandlas till vårtecken,

när droppar faller.

När både frågor och svar blir borta med vinden.

En fråga som aldrig besvaras förvandlas raskt till inget. Till bara en fråga, inget alls. Till något som blir borta, likt ett dimmoln som skingras och förs bort med vinden.

Tillika - ett svar som ingen hör och än mindre ids förstå, blir aldrig mer än en ljum fläkt av en vind som väl var, men som bara for oförmärkt förbi.

Det är väl så  det går till när inget blir allt, därför att allt ju redan har blivit inget.

Det allra värsta som jag någonsin har varit med om - har aldrig hänt.

Det är inget som är, inget som har varit och förmodligen heller inget som någonsin blir.

Ändå fanns det. Och finns.

Förvisso gömt och svårfångat, hemlighetsfullt undanstoppat där inget syns och heller inte hörs eller ens luktar. Det bara fanns oförklarligt närvarande, som en solörmörkelse som kom från ingenstans och överraskade mitt under ljusan dag. Eller som en rytande jättevåg som plötsligt reste sig ur ett förövrigt kav och stilla hav. Men som försvann, förvandlades till något som bara lämnade kvar ett svagt och suddigt minne. Det fanns ju inte ens, var ju bara något som aldrig ens var. Förutom inuti. Förstås.

Det är så det går till när "inget" ändå blir "något".

Det är varmt och besvärligt, tröttsamt, tungt och svårt. En vindil letar sig in genom ett öppet fönster. Det är över på en endaste kort sekund. Men hinner svalka, väcka. Förändra.
Det är så det går till när "inget" plötsligt blir "något".

Det är bara en kort glimt i vimlet.

En människas ansikte, en kvinnas eller en mans, bland andras, ler med bländvita tänder. Men ögonen gråter. Av sorg? Av längtan?
Av något.

Jag hinner bara få en kort glimt i vimlet. Inget svar.
Är väl bara något som sker. Helt appropå.
Det har redan rusat förbi.

Det märks, och det känns, när man just har talat med en livs levande ängel.

Han når mig knappt upp till midjan. Och han ställer bara en enkel fråga. Men en som får min själ att vakna. Som föder en tanke som blir till flera. Som får mig att ta ännu ett steg. Som förändrar en dag i mitt liv.
Orden trillar rent och klart som kristallkulor ur hans mun.
- "Vad ska du leka nu, pappa?"
Det märks, och det det känns, när man just har talat med en livs levande ängel.

För mig...och för inget.

En stilla timme i mörker. En stund innan dagen gryr. En mugg med hett kaffe, lika svart som natten. Som värmer. Och som väcker. Inför ännu en bråd dag av ansvar och plikt.

Än håller jag den kvar. En stilla timme i mörkret. För mig...och för inget.

Nej, det blir ingen ordning.

Jag sitter ensam på en strand och tänker. Havet framför verkar oändligt och oupptäckt. Horisonten ibland nära, ibland onåbar. Vattenbrynet är däremot alltid nära. Påtagligt nära, för skvalpet av brutna, utplånade vågor hörs så tydligt. Igen och igen.

Jag tänker. Men det blir ingen ordning. Ingen ordning alls. Tankarna kommer väl. Men flyr.

Nej, det blir ingen ordning.

Jag är ju blott en man som sitter ensam på en strand. Och bara tänker.

Kanske är det bara just det. Som är något.

Det varar bara några få korta sekunder, är väl egentligen ingenting. Och skulle väl så förbli om det inte vore för något.

Varje morgon kör jag förbi samma plats, i samma fart och i samma riktning. Det går undan. Alltför fort för en sådan plats. Det är en plats där motorvägen passerar precis invid havet, där inget hindrar utsikten och där inget stör. Havet breder ut sig hela vägen till horisonten och klara dagar kan jag se både Gibraltarklippan och Riftbergen på den afrikanska kontinenten.

Vad som än händer, hur det än är, så missar jag aldrig att kasta ett snabbt ögonkast ut över det allt som oftast lugna Medelhavet just där. På sätt och vis gör det hela min dag. Jag blir alltid glad just där. Fyller mig själv liksom med hopp. Inför något. Vet egentligen inte inför vad. Men vet ändå liksom samtidigt varför jag en gång för länge sedan kom hit.
Det känns bra bara. Inget mer. Kanske är det bara just det. Som är något.

Det kommer nog en vår och sedan en sommar i år också.

Det är bara ett kort ögonblick. Nästan inget. Inget alls. Bara en avkopplande stund på stranden, då solen är så varm att jag får lust att krypa in i skuggan.

Men det räcker för att jag äntligen skall förstå att jag är priviligerad. På riktigt.

Det är den 8 januari år 2011 och jag sitter i en vilstol på stranden. Solen gassar. Framförallt värmer den. Inte minst min frusna själ.

Utanför ligger havet stilla. Det skvalpar bara helt lätt invid strandkanten. Det är lugn och ro. Jag får äntligen vila.

Det är som sommar. Fast ändå inte. Det är egentligen ingenting. Bara en helt vanlig lördag.

Fast just nu är det ändå allt.

Det kommer nog en vår och sedan en sommar i år också.

Tankar.

Det är bara en tanke. Rent av bara en dröm. Eller bara en barnslig fantasi.

Uttalas inte. Hörs därför inte. Inte av andra.

Erkänns inte. Inte ens det.

Finns inte. Trots att den finns ändå. Inte för andra. Bara för mig.

Tanken. Den vilda. Den otyglade. Den som svävar.

Är väl dimma. Luft. Eller himmel.

En saga utan berättare.
Förblir inget. Ingenting. Inget alls. Utåt.

Men tänder en eld.

Inuti.

Vinter.

Droppe blir till is.

Vintern rasar utanför.

Björnen ligger bi.