Längs vägen som jag kör varje dag står en gammal man ensam med händerna på ryggen och blicken vänd mot en byggarbetsplats strax bredvid. Han har stått där en tid. Åtminstone under den senaste veckan.

De flesta som kör förbi lägger säkert inte ens märke till honom. Det är en oansenlig och ens föga vacker bild. Bara ett dammigt och bullrande bygge. Och en ensam, ledbruten och krum gamling utan något annat att göra än att stå och glo.

Det är nu vad det ser ut som. Om man nu överhuvudtaget har tid att kasta en blick. Förstås.

Prasslet från de vissnande löven, de som ett efter ett, från lönnen alldeles bredvid, sakta singlar till marken runt åldringens fötter och ljudet av hans sorgsna suckar lär i varje fall inte nå fram när man susar förbi.
Ändå finns de.
Det är i alla fall just dem, som jag minns. Så här efteråt.