Patience

Jag sitter på en strand. Någonstans. Silar sand mellan fingrarna. Har en stund över. I brådskan. I jäktet. Det är så svårt att hinna med. Allt är så bråttom.
Annat är det med sand. Och med sandstränder. Liten klippa som slipas av havet, ner till sand, ner till sand...
Allt blir visst gjort. Ändå. Tillslut. Med tid. Och med tålamod.

...en av oss.

Först ser jag ingenting.
Bara himlen, grå, utan något alls.
Plötsligt, under bara ett kort ögonblick, ser jag ändå något som blänker. Det är bara ett kort och litet blänk som lika snabbt försvinner i allt det grå. Tänker först att det var nog inget. Inget alls.
Men tänker sedan att kanske, bara kanske, var det ändå Gud Fader själv.
Som bara ville vara som en av oss.

Höst.



Man vilar bland träd.

Det är sen höst - snart vinter.

Dött förs bort med storm.

Tills själen får leka. Precis som den vill.

"En droppe som dinglar ensam under en istapps spets på solsidan en varm eftermiddag i april. Så gnistrande klar att jag tycker att jag kan skymta min egen spegelbild innan den faller.

En lämmel skär ett knivskarpt spår, när den simmar över tjärnens blanksvarta vattenyta.

En jokk porlar blygt. Hörs bara för att allt annat är så tyst.
En simtur i ensamhet en sommarnatt i sjöns ännu ljumma vatten.
Att få dricka direkt från en immig vattenkran, när törsten redan för länge sedan har bllivit oemotståndlig.
En lång och varm dusch en slö söndagsmorgon om hösten."

Jag vaknar till när jag ruskar sakta på huvudet och tänker, "...jag sitter ju bara här och drömmer..."
Det är ju för fan bara vanligt vatten!
Egentligen inget märkvärdigt alls.
Tills själen får leka. Precis som den vill. Förstås...

Längs vägen som jag kör varje dag står en gammal man ensam med händerna på ryggen och blicken vänd mot en byggarbetsplats strax bredvid. Han har stått där en tid. Åtminstone under den senaste veckan.

De flesta som kör förbi lägger säkert inte ens märke till honom. Det är en oansenlig och ens föga vacker bild. Bara ett dammigt och bullrande bygge. Och en ensam, ledbruten och krum gamling utan något annat att göra än att stå och glo.

Det är nu vad det ser ut som. Om man nu överhuvudtaget har tid att kasta en blick. Förstås.

Prasslet från de vissnande löven, de som ett efter ett, från lönnen alldeles bredvid, sakta singlar till marken runt åldringens fötter och ljudet av hans sorgsna suckar lär i varje fall inte nå fram när man susar förbi.
Ändå finns de.
Det är i alla fall just dem, som jag minns. Så här efteråt.

bara med mitt

Tystnad är väl ingenting. Där finns väl inget. Inga ljud. Ingenting.
Tills jag lyssnar. Ändå. Efter något.
Jag vet väl först inte efter vad, men anar att jag bara väntar på något som visar att jag finns. Mitt i alltihop. Trots allt. 

Och där är ju ljuden. De svaga. Men som känns igen. Och som visar att annat också finns. Där utanför.

Jodå, jag sitter allt kvar mitt i allt det andra. Fortfarande.

Jag suckar. Av obestämd lättnad. Kanske.

Och fortsätter sedan, som om inget har hänt, bara med mitt.

Haiku.

Inget är blott det,

som ingen någonsin tänkte,

alltid har funnits.



Inget är bara

Det som ingen

Ingen alls

Inte tror finns

Ingenstans

 



Allt förblir inget.

Bara ett ord - ingenting.

Tills tro ger det mening.

Den Djävulen är dödens död.

Den gick en behaglig drunkningsdöd till mötes i en egenhändigt konstruerad vattenfälla, då den, uppenbarligen ställt bortom allt tvivel, inte kunde hålla nosen borta från vattnet. Att döden, när den väl inträdde, efter omständigheterna måste ha varit behaglig, vittnar den fridfulla kroppställning som den hade intagit där den låg stilla på hinkbotten. 

En brunluden, förvuxet fet råttbest vars enkom nakna svans mätte gott och väl över 30 cm är förpassad till de sälla jaktmarkerna. Inte undra på att den stod emot både gift och annat. Men mot begäret att släcka sin förgiftade törst gick den bet. Den dog efter att ha tagit sin sista sup och kommer att begravas med sedvanliga hedersbetygelser, dock utan sten eller annat märke, senare idag på en plats som snart är glömd och övervuxen. Må den vila i frid. Den var en värdig motståndare och ett fantastiskt exemplar. Dess baneman drar fortfarande suckar av stor och behaglig lättnad. Trots allt vanns striden lättare än väntat.

De kalla kårarnas timmar är över. Nu väntar en dags rengöring av förrådet samt kontroll av eventuella materiella skador efter striderna.

Det är åter frid i hemmet.
Den Djävulen är dödens död.

I natt skall den Djävulen döden dö!

Innan jag låser upp den illa medfarna plåtdörren, så sparkar jag hårt några gånger i plåten. Hela dörren vibrerar och det ekar mellan de drypande murväggarna. Rysande, ovillig, för att inte säga helt utan lust, så öppnar jag ändå dörren tillslut. Först bara litet grand på glänt innan jag, föregånget av ett djupt andetag, sliter upp den på vid gavel och bligar, utan att andas, in i mörkret.

Det väller en obestämd lukt av instängdhet, kalla det gärna fångenskap, emot mig med luftdraget. Som om också självaste luften, inte vill annat än ut därifrån. Den är tät, luften. Av stank och ångor av dödligt gift.

När vibrationerna från dörren stillas, hör jag det genast. Det som inte längre borde finnas. Prasslet. Någonstans bland bråten i mörkret.

Kanske är det en omedveten och ofrivillig påverkan från det ångande giftet, eller kanske bara ren och pur inbillning. Men nog tycker jag att jag är observerad. Ovanifrån. Av något som bidar sin tid. Som väntar på det rätta ögonlicket att sarga min kropp med klor och vassa tänder.

Något lever där inne i mörkret. Något fett och ludet. En lurvig best som står emot både gift och listiga fällor. 

Fantasin löper amok. Jag ser ett odjur, förgiftat, rabiat, galen av längtan efter frihet, som väntar med spända muskler på att göra ett sista desperat språng.

Håret reser sig på både armar och i nacken. Som känner jag dess nakna, iskalla svans kittla min blottlagda hals. Jag ryser och drar med en kraftig smäll igen dörren, låser med dubbla slag och står sedan med ryggen lutad mot den kalla plåten, flämtande efter luft, frisk luft, innan jag med bestämda steg går därifrån för att söka på råd.

Nu får det jävlar i mej vara nog.

Förbannade slibbiga best. I natt ska den Djävulen döden dö.

(Fortsättning lär följa...)

Inget annat.

Under en bilresa i jobbet idag så tog jag en längre väg än den vanliga korta, trots att jag egentligen inte alls hade tid.
Varför?
För att den längre vägen är vackrare. Mycket vackrare.
Bara för det. Inte för annat. Inget annat.
Så det så.

Hemtamt.

Jag läser om snöoväder som drar in över Sverige. Ett minne poppar upp som från ingenstans.

Det handlar om en tågresa från ett snöfritt men regnigt Göteborg till Borlänge en vinter en gång för länge sen.

I höjd med Ställdalen blir jag plötsligt medveten om vintern utanför tågkupén. Jag ser knappt något på andra sidan fönstret. Anar bara kylan och vintern utanför. Glaset har frostrosor i hörnen. Snöröken virvlar som iskalla spöken i mörkret. Men det som jag framförallt minns är ljudet när tåget rullar rytmiskt över skarvarna på rälsen. Det låter annorlunda. Dovare. Det är förstås snön. Den djupa. Och litet vildare. Den som bara finns, där vinter är vinter. Dunk-dunk låter det. Utan det vanliga skramlet. Mjukt och liksom smygande. Som vore tåget draget av ett lodjur med mjuka och breda tassar. När tåget stannar i Ställdalen kliver en ensam väntande och tågbytande kvinna på. Hon är ordentligt påklädd. Det ångar om kappan när hon kliver in i värmen. När hon frågar om platsen bredvid klingar dalmålet. Jag ryser. Men drar samtidigt en suck av behagfullt igenkännande. Här är det visst vinter. Riktig vinter. Och så pratar folk, så att man begriper.

Det känns hemtamt. Skönt hemtamt.

Det finns bara. Det är allt.

Vad gör jag egentligen vid havet?
Ingenting.
Det är inget märkvärdigt alls.
Det finns bara. Det är allt.

Ingenting.- här kommer jag...!

Alla vägar leder någonstans. Om inte till något, så åtminstone till inget. 

Kanske är skillnaden mellan "något" och "inget" bara att vid "något" tar en annan väg vid, medan vid "inget" så tar vägen slut.

Eller kanske är det egentligen helt tvärtom.

Vid "något" är vi framme och resan är slut, medan vi vid "inget" har att söka efter en fortsättning bland de förtrollande ting som först inte ens syns. Bland det anspråkslösa, det vanliga. Bland det som blottas för ögat bara under korta ögonblick, och som sedan så lätt drunknar i störtfloden av allt som är "något".

Att inget, till och med "Ingenting", vad man än tror på, trots allt finns får väl den här vägskylten visa. Och visst lockar den. Kanske för att den är så fri från tomma löften. Och ändå så full av möjliga nya upptäckter.

Läs artikel i Aftonbladet.

Liksom för säkerhets skull.

Det är inget märkvärdigt. Bara en katt som springer över vägen precis framför mig.

Vore det inte för att jag samtidigt kommer att tänka på en ordramsa, som jag lärde mig en gång för länge sen, så förblir det väl också något omärkvärdigt.

"Från höger till vänster, enbart förtjänster. Från vänster till höger, allt går åt skröder."

Just den här katten springer från vänster till höger. Den är dessutom svart. Svart som mörkaste natten.

Jag stannar till en stund. Står tveksam kvar och vet liksom inte vare sig ut eller in.

Innan jag går vidare, spottar jag tre gånger över vänster axel. Jag viskar till och med, tyst så att ingen hör, tvi, tvi, tvi.

Liksom för säkerhets skull.

Det är bara en solkig lapp som ligger där jag först inte ser den...

...men jag inser snabbt att den kommer att påverka, rent av förändra, hela min dag.

Jag blir glad när jag upptäcker den. Lycklig när jag läser vad det står.

"No hay mas placer nombrado, que el de después de haber estudiado."

Fritt översatt så står det:

"Det finns ingen njutning mer värd namnet, än den efter att ha studerat."

Det är vackra ord och en vacker tanke. Speciellt med tanke på att det är skrivet och undertecknat av trettonåringen i familjen.

Inte dåligt av en nästan hopplöst skoltrött tonåring.

Om han har skrivit vad han skrivit bara för att göra mig glad eller om han verkligen menar vad han skriver spelar ingen roll. Den kanske inte ens var avsedd för mig. Men lappen ligger där den ligger och det står vad det står. Jag blir glad för båda.

Jag låter den ligga kvar. Och tassar sedan försiktigt därifrån.

Den här dagen har ännu bara börjat. Jag känner mig som om jag skulle kunna flytta på ett berg.

Det är allt gott...att bara få vara.

Jag ligger utsträckt på rygg. Oklädd. Naken. Oförställd. Är bara jag.

Jag ligger på en filt, bland vallmo och höga strån av vildhavre som sinnligt kittlar min hud. Vilar. Ser på inget. Slösar med tid, som jag inte har. Sluter strax ögonen. Stänger ute sånt som finns.

Själen får ostörd syssla med det som faller den in.

Kroppen, den lämnas för en stund att bara njuta av sitt.

Det är allt gott...att bara få vara.

Spöken, visst finns dom.

Visst finns det väl spöken. De växer ju fram ur de avgrundsdjupa, svarta hål där inget annat finns. I det tomma mörker dit ingen kunskap, ingen logik, och inte ens förnuftet når. Där ingen riktigt vet och ingen riktigt förstår. Ingenting. Inte heller att spökena bara finns där striden står mellan tro och tvivel. Att de bara lever i det som var "då" och i det som kanske blir "sedan". Men aldrig här och aldrig nu.

Ingen vet. Inte riktigt säkert. Man tror eller tvivlar. Bara.

Spöken, visst finns dom.
Där allt blir inget. Och inget får vara allt.

...när det för barnet ändå är allt.

I soffan framför mig sitter en ledsen treåring. Kinderna är röda och smetiga av tårar och snor. Han gråter inte längre. Men allvaret finns kvar. Den vänstra handen håller han stilla och upplyft med tummen liksom avskild och pekandes uppåt. Ungefär som om han gör en "tummen upp". Nu är det inte en gest för att visa att allt är OK, för längst ut på tummen sitter en förvuxen och svårpålagd plåsterlapp. Alltför stor för en treårings tumme. Och alltför stor för ett ynka litet skrapsår.

Men plåstret får sitta där det sitter. Mest som tröst. För att stilla skriken och gråten.

Föga hjälper den vuxnes försäkran att "det är ju...inget..", ...när det för barnet ändå är allt.

Hemlig tanke.

Den verkar komma från ingenstans. Som gror den av sig själv ur det som är tomt och förefaller livlöst. Ur inget. Som när en ny och blyg stjärna tänds.
Den är mild. Kittlar inuti. Och tänder ett ljus. Växer. Blir till en låga.
Otyglad får den växa till brand. Ingen behöver ju ändå få veta...inget.
Den är bara min.
Den lekfullt hemliga Tanken.
Den finns.
När jag själv har lust.