In memorium...

Som ett dunlätt slag av blyga vingar når den här sången mig en grå och trist dag mitt i vintermörkret.

Rösten träffar mig som vore det en ängel som ömt och tröstande smeker min kind. Den tillhör en sångerska som jag inte känner sedan tidigare. Eva Cassidy. När jag läser om henne får jag veta att hon var alltför blyg för att vilja uppträda inför stora publikskaror. Hon sjöng nästan bara inför några få på en nattklubb i hemstaden Washington. Därav okändheten.
I stora världen, i showbiz, förblev hon därför nästan "inget"...

Hon avled en tidig novemberdag 1996, blott 33 år gammal, efter att ha insjuknat i hudcancer.

Jag lägger en enkel och ensam ros på hennes grav. Pärlor av tårar får glittra på dess sköra blad...

Livet går tydligen bara vidare.

En flock måsar svävar lekfullt långt in över land. Inga skrän hörs. Vad gör de här? Här finns väl ingen fisk? De flyger bara runt. Leker väl bara en stund med vinden.

Det är full förmiddag. Dagen är fortfarnade yrvaken. Solen värmer inte ens ännu. Kiosken i hörnet har  i alla fall öppnat. Ägaren ställer ut papperskorgar och reklam. Förbereder, som om inget skulle ha hänt sedan igår, en ny och helt vanlig dag.

En ensam joggare har redan hunnit tillbaka. Han ser nöjd ut, retsamt nöjd ut, där han står och stretchar mot grinden. Bredvid hoppar en gråsparv runt i gruset. Den verkar helt sorglös. Den också.

Livet går tydligen bara vidare. Allt verkar ju fortsätta precis som vanligt.
Är det då ingen som vet...?

Är det då bara jag som vet... att Leksand, mitt kära Leksand, fick torsk igår igen...?

På väg till ingenstans.

Det lackar mot jul och här sitter jag, som jag brukar vid den här tiden, med en längtan skimrande framför ögonen. Sikten är skymd. Ögonen tåras. Det är svårt att få ordning på tankar och annat. Inte mycket blir gjort. I varje fall inget av det som borde göras.

Just i år tar längtans vingar mig upp på vintriga svenska vägar. Där snön tynger grenarna på täta granar och där snöröken sveper i fjunlätta stråk i skenet från halvljuset. Jag är på väg. Någonstans. Vet egentligen inte vart. Jag är bara på väg. Någon kör. Inte jag. Jag åker bara med. Kylan utanför finns bara i den virvlande snön, i mörkret, i det blåskimrande kalla ljuset från månskäran. Inga ljud utifrån tränger igenom. Inte ens rytandet från en mötande ensam timmerbil. Det är tyst förutom bilradion förstås. Jag ryser, men inte av köld utan av välbehag, till Dire Staits och "Brothers in Arms".
Det är fortfarande långt kvar. Till ingenstans.

Det borde få finnas en sådan plats.

Det borde få finnas en brunn eller ett gruvhål någonstans, tillräckligt djupt för att rymma alla besvikelser, alla oförrätter och alla sorger. Så djupt att ingen botten kan skönjas och där mörkret är så mörkt och så tomt att allt inte bara ryms utan också försvinner. Ett avgrundshål där till och med skriken av smärta och sorg drunknar bland gråsuggorna i dyn på dess sörjiga botten.

Det borde få finnas en sådan plats. En plats där grumset äntligen försvinner och blir till inget, inget alls.

Asfaltblomman.

Det är bara en oansenlig blomma som inte syns för den växer där inget förväntas växa. Lever där inget förväntas leva. "Finns inte" - men finns visst ändå.

Asfaltblomman.

Den får le hoppfullt, men bara för en stund, i morgonsolen innan den försvarslös och ovetande men obönhörligt trampas ner till inget av oseende jäktade fötter.