Våg efter våg.

Jag sitter vid havet. Vågor rullar sakta in och slås sönder mot stranden.
Jag sitter ensam. Säger inget. Gör inget.
Jag låter tiden bestämmas av vågornas lugna rytm.

När jag sitter så här och när jag inget förväntar mig, så kan det kännas som om havet talar. Inte med ord. Men som om det berättar ändå. Om allt…eller inget. Det väcker i alla fall drömmar och idéer. Ger mig lösningar på bekymmer och problem.
Idag bedyrar mig havet, i våg efter våg, att det bästa är att jag ger mig till tåls.

 

Jag behöver ingenting.

"Jag behöver ingenting.", kommer jag på mig med att säga.
Plötsligt slår det mig att vad jag ber om, är att få stanna där inget finns. Med ord ber jag om att få stanna en stund där tiden får stå stilla.
Jag vill sitta stilla i pausen mellan det som upphör och det som börjar. Där tanken hinner ifatt och där krafter samlas.
Behövlig vila får jag ju först nu, då jag inget mer behöver.

En sten har fallit från mitt bröst.

Det är väl inget, säger någon.
Ingenting, en annan.
Nåja, något, tycker andra.
För mig har en sten fallit från mitt bröst.
Leksand har äntligen fått fart under skridskorna.