Evigt minne.

Ett ögonkast. Längre än brukligt. Annat stannar. Stunden är kort, kort som vilan mellan två hjärtslag. Försvinner när livet runt om åter får fart. Annat får fortsätta.
Ingen annan tycks veta, än mindre förstå, att två själar just har mötts.
Dig skall jag för alltid komma ihåg.

När dagen gryr.

En dag blir sällan mer än bara en vanlig dag, en vardag, inget att lägga märke till. Något som så småningom bara försvinner. Så känns det ibland.
Men just nu sitter jag i nattmörkret, väntande, på en ny dag. På en sådan som spricker fram, och sätter fart, när solen vinner höjd. Utanför mitt fönster är fåglarna igång. De anar väl redan dagen. Grannarna, en efter en, börjar också vakna. Det hörs på ljuden som briserar som fyrverkeripjäser i det annars så tysta. På radion spelas en vacker sång. En sån som får mig att tänka efter.
Idag skall jag glädjas med dagen. Den nya.

När jag sluter mina ögon...

...finns det bara där. Det som jag drömmer om.
Allt det vackra. Allt det sköna. Allt det rika.
Det som syns så tydligt, när allt annat stängs ute och får bli inget som bryr.
Där finns molnen, de vita och mjuka, de som syns så tydligt när himlen är ren och blå.
Där finns träden. De som växer höga och gröna. Stolta.
Blommorna. De röda, de blå, de vita.
Alla färger som finns.
Där finns vänskap. Omtanke. Leenden. Skratt. Lycka.
Det är en wonderful world.