De som inte längre finns med oss, finns ändå.

Under ensamma stunder. När de andra sover. När allt är tyst. Och inget stör. Då vaknar minnen av sånt som varit. 

Det är då jag inser att inget är som minnet av de två örnarna. De som plötsligt dök upp från ingenstans. Som svävade en stund, fullt synliga, ovanför. Som skriade och som sedan försvann. Borta för ögat. Blott osynliga i skyn.

Det är då jag förstår. 

Att de som inte längre finns med oss, finns ändå. 

(Till minnet av min mor. Och min far.)

Det är det ännu ingen som riktigt vet...

Ur en stor och plötslig explosion?

Eller av en varligt smekande hand?
Ur kaos och tillfällighet?
Eller ur innerlig önskan?

Hur du och jag egentligen kom till...?

Bland oss finns det ännu ingen som riktigt vet.

Inget är ju riktigt sant.
Ej heller helt och hållet falskt.
Allt, alls inget annat än...tro....eller tvivel...

När inget blir så mycket mer.

En enkel och egentligen självklar handling. Inget märkvärdigt alls. Men ändå något som leder till så mycket mer. Är det inte det som livet tillsammans borde handla om?
Inget blir mycket, när hjärtat får bestämma.
God Jul.

 

Paradigm.

Det är först när jag suttit en lång stund nere vid sjön, som skiftet jag väntat på sker. 
Det tar väl en stund innan tillräckligt med lugn och ro infinner sig och jag ser bortom det uppenbara, bortom det som annars bara vore en vattenansamling i svackan mellan bergen. Det som gör att vattenansamlingen kallas för en sjö. 

Plötsligt ser jag skönheten, det som gör det värt att sitta nere vid vattnet. 

Det är då, som fantasierna leker och jag kan drömma om vad som finns under den blanka vattenytan. Det som mina ögon inte vet något om. Kanske finns där fiskar som leker tafatt, Sluttningar och spännande formationer i bottnen. Dansande växter. Kanske en vacker sjöjungfru. 

Det är först i lugnet och ron, som jag upptäcker att bergen också finns i vattnet. Och att en fjäril har fått en möjlighet att dricka sig otörstig precis framför mig. 

Det är först när jag suttit stilla en stund, som jag förstår hur inget mer än en massa vatten kan bli till inget annat än sjön i mitt hjärta.

När ingenting blir mycket.

Oj, oj, oj... 
Det är fantastiskt vad som kan göras med ingenting. En enkel sång, ett upprört och vilt hav och så en fantastisk sångerska förstås. 
Från ingenstans fylls mitt inre med vackra tankar och vackra bilder.
Hav, längtan...heta och innerliga känslor. Ingenting kan ibland bli mycket.
Har du förresten läst Jungfruns förlorade längtan publicerad för några dagar sedan i en annan av mina bloggar... historietten.?

 

Tidningarnas nätupplagor - där hittar du inget...

Varje morgon gör jag ett svep genom kända dagstidningars nätupplagor. För en som söker efter att finna "inget" kan här hitta rena guldgruvan.

Det är mest braskande rubriker med sensationella eländeshistorier. Inget av värde med andra ord.

Svensk journalistik har blivit tom och innehållslös. 

Den innehåller ingenting.

Eld och vatten.

Indianerna kallade de vitas brännvin för eldvatten. Själv har jag varit på eldfest i en simhall en gång för länge sen. Mareld är ett fenomen i havet där eld ser ut att bölja fram och tillbaka under vattenytan. Och det finns vulkaner på havets botten som kan spruta både eld och aska och lava så att havet självt brinner. 

Så visst går det att sätta eld på regnet...också. I synnerhet bildligt sett. Det bevisar Adele med den här sången.