Hav. Bara hav.

Hav utan horisont.

Utan början.

Och utan slut.

Hav...bara hav.

Eviga hav.

Stilla undran...

Klockan är nu 22.24 tisdagen den 24 januari 2012 och jag grubblar undrande om de fortfarande sitter bakom kaffekopparna och snackar skit på Sveavägen 68....

Korkeken.

En korkeks ljumma skugga,
får skänka lugn,
ge mig vila,
och fridfullt sinne.
Än är vägen lång,
den jag ännu har att vandra.

Till alla i "ingen-mans-land"...

De senaste dagarnas turbulens och avslöjanden om hur det går till bakom kulisserna i det demokratiska Sveriges politiska finrum har nog lämnat många sittande i TV-sofforna med gapande mun. 

"Så det är så det går till i alla fall...!?"

Uppenbara lögner, "lock" som läggs på, förvrängningar, undanhållanden, rent lurendrejeri...

De gapande munnarna av förvåning är ändå bara början. Efter kommer tomheten. Den som uppstår ur känslan av att inte kunna lita på dem som man tidigare trott på. Som att befinna sig i ett innehållslöst ingen-mans-land. Alldeles ensam på ett gungande hav. 

Du som läser det här ska veta att du på inget vis är ensam. Många känner som du. Det är inte bara socialdemokratin i Sverige som befinner sig i en djup förtroendekris. Hela det politiska etablissemanget i Sverige har under lång tid varit på väg längs ett spår som inte leder någonstans. Inte ens till inget. Och inte vet vi om vi har nått fram till vägs ände heller. Smutskastningarna, lögnerna och lurendrejeriet verkar fortsätta i all evighet.

Kvar sitter vi, gräsrötterna, och undrar vem vi skall tro på. Ensamma och trolösa.

Till dig vill jag förmedla den här vackra sången. Ensamhet kan också göras vacker. Tro inget annat. 

Begråt din ensamhet. Torka tårarna och gå sedan vidare.
Blott ur inget växer det genuint nya fram.

("Sola" är spanska och betyder ensam på svenska...)

Någonstans bortom regnbågen.

När jag var barn berättade en av mina mostrar att vid foten av en regnbåge skulle man hitta guld. En kusin och jag gav oss naturligtvis omedelbart iväg på guldletarturné.
Inte hittade vi fram till regnbågens fot. Den försvann naturligtvis bara i fjärran så fort vi närmade oss. Så vi fann ingenting. Ingen regnbågsfot. Och inget guld. Ingenting.

När jag lyssnar på den här sången, så förstår jag att min moster hade fel. Det är naturligtvis ovan regnbågen, som man skall söka. Någonstans ovanför. Någonstans bortom. Där inget annat finns. Bara ett tomt intet.
Det är nog där, som det hemliga guldet finns. I "inget".