När både frågor och svar blir borta med vinden.

En fråga som aldrig besvaras förvandlas raskt till inget. Till bara en fråga, inget alls. Till något som blir borta, likt ett dimmoln som skingras och förs bort med vinden.

Tillika - ett svar som ingen hör och än mindre ids förstå, blir aldrig mer än en ljum fläkt av en vind som väl var, men som bara for oförmärkt förbi.

Det är väl så  det går till när inget blir allt, därför att allt ju redan har blivit inget.

Det allra värsta som jag någonsin har varit med om - har aldrig hänt.

Det är inget som är, inget som har varit och förmodligen heller inget som någonsin blir.

Ändå fanns det. Och finns.

Förvisso gömt och svårfångat, hemlighetsfullt undanstoppat där inget syns och heller inte hörs eller ens luktar. Det bara fanns oförklarligt närvarande, som en solörmörkelse som kom från ingenstans och överraskade mitt under ljusan dag. Eller som en rytande jättevåg som plötsligt reste sig ur ett förövrigt kav och stilla hav. Men som försvann, förvandlades till något som bara lämnade kvar ett svagt och suddigt minne. Det fanns ju inte ens, var ju bara något som aldrig ens var. Förutom inuti. Förstås.

Det är så det går till när "inget" ändå blir "något".

Det är varmt och besvärligt, tröttsamt, tungt och svårt. En vindil letar sig in genom ett öppet fönster. Det är över på en endaste kort sekund. Men hinner svalka, väcka. Förändra.
Det är så det går till när "inget" plötsligt blir "något".

Det är bara en kort glimt i vimlet.

En människas ansikte, en kvinnas eller en mans, bland andras, ler med bländvita tänder. Men ögonen gråter. Av sorg? Av längtan?
Av något.

Jag hinner bara få en kort glimt i vimlet. Inget svar.
Är väl bara något som sker. Helt appropå.
Det har redan rusat förbi.

Det märks, och det känns, när man just har talat med en livs levande ängel.

Han når mig knappt upp till midjan. Och han ställer bara en enkel fråga. Men en som får min själ att vakna. Som föder en tanke som blir till flera. Som får mig att ta ännu ett steg. Som förändrar en dag i mitt liv.
Orden trillar rent och klart som kristallkulor ur hans mun.
- "Vad ska du leka nu, pappa?"
Det märks, och det det känns, när man just har talat med en livs levande ängel.

För mig...och för inget.

En stilla timme i mörker. En stund innan dagen gryr. En mugg med hett kaffe, lika svart som natten. Som värmer. Och som väcker. Inför ännu en bråd dag av ansvar och plikt.

Än håller jag den kvar. En stilla timme i mörkret. För mig...och för inget.

Nej, det blir ingen ordning.

Jag sitter ensam på en strand och tänker. Havet framför verkar oändligt och oupptäckt. Horisonten ibland nära, ibland onåbar. Vattenbrynet är däremot alltid nära. Påtagligt nära, för skvalpet av brutna, utplånade vågor hörs så tydligt. Igen och igen.

Jag tänker. Men det blir ingen ordning. Ingen ordning alls. Tankarna kommer väl. Men flyr.

Nej, det blir ingen ordning.

Jag är ju blott en man som sitter ensam på en strand. Och bara tänker.