Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.

Jag ligger på rygg, utsträckt på en bänk vid en rastplats längs vägen, tomt seende rakt upp i det blå. Ser på inget.

En pilgrimsfalk gör sig fri från ingenstans. Svävar. Ryttlar. Ger ifrån sig ett skri.

I buskar och i snåren bakom tystnar sparvar och koltrastar. Det är som en båge som spänns. Som om inget andas. Allt annat bara försvinner. I inget.

Mimosan står bara obekymrat gul och grann, men blind, bredvid. Som om inget har hänt.

Det är bara ett kort ögonblick under en helt vanlig dag i mitten av mars. Inget annat.

Falken försvinner bakom en kulle och syns inte längre. Hörs inte heller. I buskarna vaknar sparvarna. Själv sluter jag ögonen. Märker att vinden är kall.
Jag drömmer mig bort. Försvinner väl. Jag också. För en stund. Det är lugnt.

Sommarn finns inte. Inte riktigt. Inte än. Men kommer väl snart. Igen.