Det allra värsta som jag någonsin har varit med om - har aldrig hänt.

Det är inget som är, inget som har varit och förmodligen heller inget som någonsin blir.

Ändå fanns det. Och finns.

Förvisso gömt och svårfångat, hemlighetsfullt undanstoppat där inget syns och heller inte hörs eller ens luktar. Det bara fanns oförklarligt närvarande, som en solörmörkelse som kom från ingenstans och överraskade mitt under ljusan dag. Eller som en rytande jättevåg som plötsligt reste sig ur ett förövrigt kav och stilla hav. Men som försvann, förvandlades till något som bara lämnade kvar ett svagt och suddigt minne. Det fanns ju inte ens, var ju bara något som aldrig ens var. Förutom inuti. Förstås.