Jag sitter ensam på en strand och tänker. Havet framför verkar oändligt och oupptäckt. Horisonten ibland nära, ibland onåbar. Vattenbrynet är däremot alltid nära. Påtagligt nära, för skvalpet av brutna, utplånade vågor hörs så tydligt. Igen och igen.
Jag tänker. Men det blir ingen ordning. Ingen ordning alls. Tankarna kommer väl. Men flyr.
Nej, det blir ingen ordning.
Jag är ju blott en man som sitter ensam på en strand. Och bara tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar