Det är en solig söndag i slutet av mars. En vacker morgon full av varma löften. En hel timme har redan tagits ifrån mig. Blev bara borta. Är inte ens svunnen tid. Inget alls. Men finns, måste väl finnas, trots att den aldrig funnits. Var finns den i så fall nu? Det sägs ju att den kommer tillbaka någon gång i höst.
Den svävar väl lätt och flyktig som en fjäder omkring någonstans i det eviga mörkret, där ljuset bara är små ljusblänk långt bort i fjärran. I en rymd som ingen egentligen vet något om. Ett ofattbart inget.
Kanske är alla timmar bara samma enda timme. En som bara kommer tillbaka. Om och om igen.
Jag har inget svar. Inget alls.
Här är det i alla fall fortfarande bara samma soliga söndag. Lika full av varma löften. Och ännu lika vacker. Det är ändå just bara det som har något av vikt och värde.
Jag är nöjd med det. Och behöver heller inget mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar