Våg efter våg.

Jag sitter vid havet. Vågor rullar sakta in och slås sönder mot stranden.
Jag sitter ensam. Säger inget. Gör inget.
Jag låter tiden bestämmas av vågornas lugna rytm.

När jag sitter så här och när jag inget förväntar mig, så kan det kännas som om havet talar. Inte med ord. Men som om det berättar ändå. Om allt…eller inget. Det väcker i alla fall drömmar och idéer. Ger mig lösningar på bekymmer och problem.
Idag bedyrar mig havet, i våg efter våg, att det bästa är att jag ger mig till tåls.