Inget. Ett underligt ord.
För inget är just bara inget. Bara ett ord. Själv vill jag tro att allt finns. Även inget.
"..om inget..." är en blogg om det som finns där inget sägs finnas.
Är det värt att skriva om? Javisst. Världen är fantastisk. Där finns ju allt. Så också det som är...inget.
Under ensamma stunder. När de andra sover. När allt är tyst. Och inget stör. Då vaknar minnen av sånt som varit.
Det är då jag inser att inget är som minnet av de två örnarna. De som plötsligt dök upp från ingenstans. Som svävade en stund, fullt synliga, ovanför. Som skriade och som sedan försvann. Borta för ögat. Blott osynliga i skyn.
Det är då jag förstår.
Att de som inte längre finns med oss, finns ändå. (Till minnet av min mor. Och min far.)
En enkel och egentligen självklar handling. Inget märkvärdigt alls. Men ändå något som leder till så mycket mer. Är det inte det som livet tillsammans borde handla om? Inget blir mycket, när hjärtat får bestämma. God Jul.
Det är först när jag suttit en lång stund nere vid sjön, som skiftet jag väntat på sker. Det tar väl en stund innan tillräckligt med lugn och ro infinner sig och jag ser bortom det uppenbara, bortom det som annars bara vore en vattenansamling i svackan mellan bergen. Det som gör att vattenansamlingen kallas för en sjö.
Plötsligt ser jag skönheten, det som gör det värt att sitta nere vid vattnet.
Det är då, som fantasierna leker och jag kan drömma om vad som finns under den blanka vattenytan. Det som mina ögon inte vet något om. Kanske finns där fiskar som leker tafatt, Sluttningar och spännande formationer i bottnen. Dansande växter. Kanske en vacker sjöjungfru.
Det är först i lugnet och ron, som jag upptäcker att bergen också finns i vattnet. Och att en fjäril har fått en möjlighet att dricka sig otörstig precis framför mig.
Det är först när jag suttit stilla en stund, som jag förstår hur inget mer än en massa vatten kan bli till inget annat än sjön i mitt hjärta.
Oj, oj, oj... Det är fantastiskt vad som kan göras med ingenting.
En enkel sång, ett upprört och vilt hav och så en fantastisk sångerska förstås. Från ingenstans fylls mitt inre med vackra tankar och vackra bilder. Hav, längtan...heta och innerliga känslor. Ingenting kan ibland bli mycket. Har du förresten läst Jungfruns förlorade längtan publicerad för några dagar sedan i en annan av mina bloggar... historietten.?
Indianerna kallade de vitas brännvin för eldvatten. Själv har jag varit på eldfest i en simhall en gång för länge sen. Mareld är ett fenomen i havet där eld ser ut att bölja fram och tillbaka under vattenytan. Och det finns vulkaner på havets botten som kan spruta både eld och aska och lava så att havet självt brinner.
Så visst går det att sätta eld på regnet...också. I synnerhet bildligt sett. Det bevisar Adele med den här sången.
Det slår mig att det som skiljer tingen som jag har runt mig, sakerna, prylarna, ja allt, från varandra egentligen inte är tingen i sig. Det är i själva verket avstånden mellan tingens inbördes delar som utgör hela skillnaden.
Ta en stol och ett bord till exempel. De kan bestå av samma material, trä, men är ändå helt olika. De har olika form och olika funktion. Framförallt har de olika avstånd mellan sina inbördes delar. Det är det som gör att de ser olika ut och därför tjänar olika syfften. Och förresten, bestod de av olika material, så vore det väl också det inbördes avståndet mellan de olika materialens grundbeståndsdelar som skulle avgöra vilket material de bestod av...?
Det är nog här som hemligheten finns. Hemligheten med alltings utseenden och funktioner finns där inget sägs finnas. I avstånden, i tomrummen.
Så är det väl också med mig. Och med dig.
Det som berättar vem jag är och vem du är, avgörs av tomrummen som vi bär inom oss. I de vrår och skrymslen där inget annat får plats än våra alldeles egna och fantasifulla drömmar.
Svindlande kan det vara...när man upptäcker att mellanrummen mellan orden, där inget förefaller finnas, innehåller tusenfallt mer än det som någonsin skrivits eller berättats. Det är ju där, och bara där, som de tusen och åter tusen sagor finns, som ingen annan än en själv någonsin fömår berätta...
Min relation till söndagar i allmänhet och till begreppet söndag i synnerhet har förändrats genom åren. Från barnaårens otålighet i söndagslunken med besök hos mostrar och söndagsluncher, genom ungdomsårens om möjligt ännu större otålighet och slöa leda och fram genom vuxenlivets förhoppningar om vila och rekreation.
Söndag - ordet väcker känslor inombords. Och skapar bilder. Av lugn.
Det fanns en tid då praktiskt taget allt var stängt om söndagarna. Allt var liksom inställt på ro, lugn, avkoppling och - vila. Söndagsöppet var ett okänt begrepp. Veckans storinköp klarade man av på lördagen. Och ingen kom ens på tanken att vara sig laga taket, storstäda eller göra något extraknäck. Det var ju söndag och ingen ville störa söndagslugnet. Så var det bara.
Söndagen var vilodagen. Dagen då INGET hände. Det var man inställd på. Och - man var fullt medveten om att den dagen behövde man verkligen.
Allt det sköna förtogs av ett sista våldsamt skådespel.
Eld.
Färg blev svart, ej vitt, och grått.
Eld.
Fåglars sång är kvävd. Och död.
Eld.
Ur aska, sot och jord, ur inget, skall nytt få liv.
Eld.
Bara ett piano och en enkel text. Och så förstås en vacker röst.
Nästan ingenting. Men det skapas en förtrollande upplevelse av virvlande tankar.
Och det du, är ingenting annat än allt.
Sanden som trampas under bara fötter har sitt ursprung i Saharas böljande dyner. Bara ett varmt, och blått, hav ligger lika böljande emellan. Mystiken i det okända får blandas med öppen och yster lekfullhet. Förtrollande musik uppstår i fredligt igenmansland, på en strand dit själar förts av varm och varsam hand.
Frid, och lycka, råder där sand och hav, eld och himmel, blir ett och samma.
Klockan är nu 22.24 tisdagen den 24 januari 2012 och jag grubblar undrande om de fortfarande sitter bakom kaffekopparna och snackar skit på Sveavägen 68....
De senaste dagarnas turbulens och avslöjanden om hur det går till bakom kulisserna i det demokratiska Sveriges politiska finrum har nog lämnat många sittande i TV-sofforna med gapande mun.
"Så det är så det går till i alla fall...!?"
Uppenbara lögner, "lock" som läggs på, förvrängningar, undanhållanden, rent lurendrejeri...
De gapande munnarna av förvåning är ändå bara början. Efter kommer tomheten. Den som uppstår ur känslan av att inte kunna lita på dem som man tidigare trott på. Som att befinna sig i ett innehållslöst ingen-mans-land. Alldeles ensam på ett gungande hav.
Du som läser det här ska veta att du på inget vis är ensam. Många känner som du. Det är inte bara socialdemokratin i Sverige som befinner sig i en djup förtroendekris. Hela det politiska etablissemanget i Sverige har under lång tid varit på väg längs ett spår som inte leder någonstans. Inte ens till inget. Och inte vet vi om vi har nått fram till vägs ände heller. Smutskastningarna, lögnerna och lurendrejeriet verkar fortsätta i all evighet.
Kvar sitter vi, gräsrötterna, och undrar vem vi skall tro på. Ensamma och trolösa.
Till dig vill jag förmedla den här vackra sången. Ensamhet kan också göras vacker. Tro inget annat.
Begråt din ensamhet. Torka tårarna och gå sedan vidare.
Blott ur inget växer det genuint nya fram.
("Sola" är spanska och betyder ensam på svenska...)
När jag var barn berättade en av mina mostrar att vid foten av en regnbåge skulle man hitta guld. En kusin och jag gav oss naturligtvis omedelbart iväg på guldletarturné.
Inte hittade vi fram till regnbågens fot. Den försvann naturligtvis bara i fjärran så fort vi närmade oss. Så vi fann ingenting. Ingen regnbågsfot. Och inget guld. Ingenting.
När jag lyssnar på den här sången, så förstår jag att min moster hade fel. Det är naturligtvis ovan regnbågen, som man skall söka. Någonstans ovanför. Någonstans bortom. Där inget annat finns. Bara ett tomt intet.
Det är nog där, som det hemliga guldet finns. I "inget".
