Det är först när jag suttit en lång stund nere vid sjön, som skiftet jag väntat på sker. Det tar väl en stund innan tillräckligt med lugn och ro infinner sig och jag ser bortom det uppenbara, bortom det som annars bara vore en vattenansamling i svackan mellan bergen. Det som gör att vattenansamlingen kallas för en sjö.
Plötsligt ser jag skönheten, det som gör det värt att sitta nere vid vattnet.
Det är då, som fantasierna leker och jag kan drömma om vad som finns under den blanka vattenytan. Det som mina ögon inte vet något om. Kanske finns där fiskar som leker tafatt, Sluttningar och spännande formationer i bottnen. Dansande växter. Kanske en vacker sjöjungfru.
Det är först i lugnet och ron, som jag upptäcker att bergen också finns i vattnet. Och att en fjäril har fått en möjlighet att dricka sig otörstig precis framför mig.
Det är först när jag suttit stilla en stund, som jag förstår hur inget mer än en massa vatten kan bli till inget annat än sjön i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar