De som inte längre finns med oss, finns ändå.

Under ensamma stunder. När de andra sover. När allt är tyst. Och inget stör. Då vaknar minnen av sånt som varit. 

Det är då jag inser att inget är som minnet av de två örnarna. De som plötsligt dök upp från ingenstans. Som svävade en stund, fullt synliga, ovanför. Som skriade och som sedan försvann. Borta för ögat. Blott osynliga i skyn.

Det är då jag förstår. 

Att de som inte längre finns med oss, finns ändå. 

(Till minnet av min mor. Och min far.)