På väg till ingenstans.

Det lackar mot jul och här sitter jag, som jag brukar vid den här tiden, med en längtan skimrande framför ögonen. Sikten är skymd. Ögonen tåras. Det är svårt att få ordning på tankar och annat. Inte mycket blir gjort. I varje fall inget av det som borde göras.

Just i år tar längtans vingar mig upp på vintriga svenska vägar. Där snön tynger grenarna på täta granar och där snöröken sveper i fjunlätta stråk i skenet från halvljuset. Jag är på väg. Någonstans. Vet egentligen inte vart. Jag är bara på väg. Någon kör. Inte jag. Jag åker bara med. Kylan utanför finns bara i den virvlande snön, i mörkret, i det blåskimrande kalla ljuset från månskäran. Inga ljud utifrån tränger igenom. Inte ens rytandet från en mötande ensam timmerbil. Det är tyst förutom bilradion förstås. Jag ryser, men inte av köld utan av välbehag, till Dire Staits och "Brothers in Arms".
Det är fortfarande långt kvar. Till ingenstans.