Det borde få finnas en brunn eller ett gruvhål någonstans, tillräckligt djupt för att rymma alla besvikelser, alla oförrätter och alla sorger. Så djupt att ingen botten kan skönjas och där mörkret är så mörkt och så tomt att allt inte bara ryms utan också försvinner. Ett avgrundshål där till och med skriken av smärta och sorg drunknar bland gråsuggorna i dyn på dess sörjiga botten.
Det borde få finnas en sådan plats. En plats där grumset äntligen försvinner och blir till inget, inget alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar