Mörker.

Mörker. Det är väl så det börjar. Allting. Innan det finns på riktigt. Med ingenting. Annat än tystnad. Och tomhet.

Det börjar kanske om natten. När inget syns. Och själen kan få leka lustfyllt med drömmar och tankar.

Om det nu finns någon början. Det går kanske bara runt. Egentligen. Runt, runt i cirklar. För inte ens natten är ju riktigt mörk. Jag vet för i natt har jag vakat. En stund. Eller för evigt.

Det är så det känns. 

Nu, i gryningen, är jag trött. Vill helst att natten skall vara en stund till, så att jag får sova. Ännu en stund. Om så bara en liten stund.

Så att kroppen orkar.
Och drömmarna får fortsätta att leka tafatt. Förstås.