Det är nog fan bara daggen som redan har torkat...

Utanför mitt fönster svävar en gulnad och anspråkslös fjäril ensam över gräset. Liknar ett förlorat löv.

Har den ett mål? Finns det en mening?

Den finns. Det är väl allt.
Det är nog fan bara daggen som redan har torkat...

Ett ögonblick..fångat...och kvarhållet..för en stund...

Det är lördags morgon. Vid soffbordet sitter treåringen och ser på ett barnprogram på TVn. Samtidigt fingrar han förstrött på två redan nötta leksaksbilar. Han hostar. Är förkyld. Igen.

Trettonåringen sitter i röran på golvet och har precis upptäckt en ny finess med mobiltelefonen. Entusiastisk. Rufsig. Nyss vaknad. Borde väl ändå klippa håret...!?

Det är bara ett ögonblick under en helt vanlig lördags morgon. Kvarhållet, fångat, som ett på måfå taget fotografi. Det blir kvar för en liten stund. Glöms nästan genast. Men göms helt säkert i ett hemligt rum. Någonstans.

Det var väl ändå...inget...?

En dag som är över, är väl ändå...inget...?

Så är det ju med alla dagar. De blir tillslut bara något som blir "över". De tar slut. Försvinner. Blir till inget...

Min dag, just idag, slutar på en strand invid havet. Där allt ligger stilla. I ro. En flock måsar vilar flytande tillsammans tryggt utom räckhåll en bit ut på redden. En ensam seglare kastar ankare, när vinden, den som annars alltid finns, försvinner, upphör...,...är över. Den också.
Strimman av skimrande guld, den som alldeles nyss sträckte ut sig hela vägen mellan mig och solklotet vid horisonten, förvandlas på ett ögonblick till ett stilla...inget.

Dagen, den 29 oktober 2010, är över.

Det var väl ändå...inget...?

Mörker.

Mörker. Det är väl så det börjar. Allting. Innan det finns på riktigt. Med ingenting. Annat än tystnad. Och tomhet.

Det börjar kanske om natten. När inget syns. Och själen kan få leka lustfyllt med drömmar och tankar.

Om det nu finns någon början. Det går kanske bara runt. Egentligen. Runt, runt i cirklar. För inte ens natten är ju riktigt mörk. Jag vet för i natt har jag vakat. En stund. Eller för evigt.

Det är så det känns. 

Nu, i gryningen, är jag trött. Vill helst att natten skall vara en stund till, så att jag får sova. Ännu en stund. Om så bara en liten stund.

Så att kroppen orkar.
Och drömmarna får fortsätta att leka tafatt. Förstås.