Existens. (En mininovell i fyra meningar av Björn Solum)

Det skymmer redan och i viken ligger vattenytan blank, och stilla. 

     Bleken bryts oanat av en cirkelformad, tyst vågrörelse, som knappt hinner sprida sig över vattnet innan den klingar av och försvinner och sjön åter ligger lika orörd. Som om inget, ingenting, skulle ha berörts eller ens ägt rum.

     Något…eller någon…har av pur nyfikenhet utmanat risken...att röja sin förborgade närvaro.

© Björn Solum 2018

Ett simpelt löv - inget märkvärdigt alls.

Ett simpelt löv faller gulnat och dött till marken om hösten, Det återvänder ur samma jord, framspringer ur samma träd och i samma skepnad, föds på nytt, när vårsolen värmer. 

Vi tar det för givet, som vore det inget märkvärdigt alls. Ingenting. 

Nog vore det väl märkligt om inte allt levande, så även människan, på samma vis, har evigt liv.