Insikt i en lustgård.

Det är när jag sätter mig på en sten mitt i en lustgård som det plötsligt slår mig...

Det som jag hört och läst och till och med skrivit själv. Men som först nu, i denna stund, får en innebörd. Något som fastnar. I det outgrundliga tomrum, som vi alla innesluter.

Det är här, i lustgården, det sker. Jag får en sån där plötslig, men sällsynt, insikt.

När jag söker mig tillbaka till sådant som redan skett, så stöter jag först av allt bara på den föregående nattens tomma mörker. Den tid då jag sov, väl drömde, men upplevde inget. Bakom mörkret skyms gårdagen, förvandlad, förminskad av mitt eget begränsade minne.

Söker jag istället framåt, så möts jag även där först av intet, blott av nattsvart mörker. Då jag väl sover, väl drömmer, väl heller inte upplever. Och bakom det nya mörkret skyms morgondagen, förminskad, även den, av min egen litenhet.

Det enda ljuset, den tid då livet pulserar i mig och runt mig, är därför bara här och bara nu. Då jag är vaken och lever och ser och hör och känner...