Magi.

Själlösa bokstäver formas till ord, enkla i sitt uttal, obundna i sin form, banala i sin ensamhet. Samlas orden i sammanhang tillägnas de en relevans - en själslig andedräkt.
     Visioner tar vid. Hägringar får liv. Drömmar tar fart.
     Längtan föds ... och en ocean av hemligheter böljar mellan varje ord.
     Sannerligen magiskt.

© Björn Solum, 2019

Existens. (En mininovell i fyra meningar av Björn Solum)

Det skymmer redan och i viken ligger vattenytan blank, och stilla. 

     Bleken bryts oanat av en cirkelformad, tyst vågrörelse, som knappt hinner sprida sig över vattnet innan den klingar av och försvinner och sjön åter ligger lika orörd. Som om inget, ingenting, skulle ha berörts eller ens ägt rum.

     Något…eller någon…har av pur nyfikenhet utmanat risken...att röja sin förborgade närvaro.

© Björn Solum 2018

Ett simpelt löv - inget märkvärdigt alls.

Ett simpelt löv faller gulnat och dött till marken om hösten, Det återvänder ur samma jord, framspringer ur samma träd och i samma skepnad, föds på nytt, när vårsolen värmer. 

Vi tar det för givet, som vore det inget märkvärdigt alls. Ingenting. 

Nog vore det väl märkligt om inte allt levande, så även människan, på samma vis, har evigt liv.

Tankar en morgon i april

”Jag tänker att kanske är allt, allt det som verkar så givet, så verkligt, i själva verket inget annat än en dröm, en saga som jag själv berättar, utan ord, men i bilder, där det enda riktigt verkliga är blott mörker och tystnad, ett tomt ingenting, där det enda som möjligtvis finns, är något osynligt och ofattbart gåtfullt…något som gör att inget kan finnas som begränsar och att allt, precis allt, därför är möjligt. 
Hur ska jag veta?
Det enda jag vet är att ingen egentligen vet. Ingenting. 
Inte på riktigt.”
© Björn Solum

Brand

En brand har rasat. Den är över nu.
Sot och aska täcker min lustgård.
Bland kullar och dungar är allt tyst, grått, öde…som vore allt…dött.
En ensam sparv med svedda vingar tar likväl plats bland kala grenar.
Ur dess strupe ljuder sturska toner.
Som om inget, ingenting, skulle ha hänt.

© Björn Solum

Tidsdistortion

"...Jag kan ha varit här i bara några sekunder eller i flera dagar. Kan­ske för all­tid. Jag vet inte längre. 
Se­kunder, mi­nu­ter, timmar? 
Inget, absolut inget, betyder ändå sådana begrepp. Tiden, så som jag känner den, upphör att exi­ste­ra. Utan något att hänga upp dess gång på, går den inte längre att mäta. 
Och hur länge varar egentligen ett enda litet ögonblick av bottenlös fruktan? 
En sekund, en minut, en timme, eller ett helt liv? 
Jag vet in­te. 
Det känns som om min belägenhet har varat och kommer att fortsätta vara för evigt."

Ur Det Vita Snäckskalet
av Björn Solum

När inget äntligen blir allt.

Du har säkert själv upplevt det...den där känslan när något du drömmer om äntligen omsätts i praktiska handlingar och du förstår att du nu tagit de första stegen mot det som du drömmer om.
I mitt eget fall handlar det just nu om de första orden, de första meningarna, de första stapplande utkasten till en ny berättelse, en ny historia...en ny bok.
De, orden, är skrivna nu...och på mig väntar därför en lång och och spännande och för mig oundviklig resa tills målet är nått...
Det är väl så det går till när "inget" blir "allt"...
Du kan läsa mer om det här