Det Vita Snäckskalet

Jag vandrar, ger mig bara iväg. Jag söker de vita snäckskal, som jag anar har strötts längs hennes spår.

Det Vita Snäckskalet

Jag ser det först när natten övergår i gryning, när en strimma av ljus skänker tröst. Och ger hopp. Ett vitt snäckskal skimrar löftesrikt vid mina fötter. 
Jag är inte blind, och därför inte ensam längre.

Är ett slut egentligen en början?

Är det som förmodas vara ett slut i själva verket en början på något annat? Eller är det som sägs vara en början egentligen en fortsättning på något som antas ha tagit slut?
Hur ska jag veta, när heller ing­en annan vet, eller ens förstår?
Ingen kan egentligen veta. In­te på riktigt. Ingenting.
För orden,....de rullar fortsatt, och trots allt, ändå bara runt...runt. Om och om igen. Time after time.
Som en evighetsmaskin.

Trösterikt ljus.

Inte ens i avgrundsdjupt mörker råder ständig natt.

I tomt och innehållslöst mörker ger drömmar ljus. 

Månne bär de på ett frö till annat.

Den tanken ger mig ro. 
Och tröst.

© Björn Solum