Är det som jag kallar för inget egentligen det som bara försvinner därför att allt passerar för fort? Det som jag därför säger "inte finns"? Det som gömmer sig i pausen mellan ögonblicken?
Det som bara syns, när jag stannar?

Vindil.

En vindil, en sån som växer ur inget, och hastigt försvinner, som ändå hinner röra om i ditt hår, väcka en tanke, rent av ett vackert minne.
En vindil, bara en enkel vindil, jag ville jag vore.