Det är bara en väderblekt vimpel, oansenlig och luggsliten, rent av trasig och ful. Den har väl varit röd och vacker en gång, den som allt annat. Kvar är nu bara spåren, ärren, efter alla slag från vinden. Den sitter fastsurrad högt uppe i toppen av en mast. Det är inget märkvärdigt alls. Men just här och just nu, utan något förmer, bara för att den finns, så berättar den sin historia om hårda vindar från öst och från väst, kalla ifrån nord och heta från syd, om tunga vågor som slagit mot klipporna och långsamt slipat berget ner till korn efter korn, om ett upproriskt hav, om draman till sjöss, om regnet som föll och om en brännande sol och torka och brinnande törst. Den berättar, ens utan att veta, mer än tusenvis av ord. Den finns bara, och blottar sin hemlighet för den som har tid, och försåvisst lust, att stanna upp en stund. Och låta bilderna, de som annars bara far förbi och blir till inget som man längre minns, få fylla de väldiga salar av tomrum och hunger som annars bara blir över i en tidlös själ.
